Han
Han satt och begrundade den här bilden. Blev på något sett djupt imponerad av vad "män" klarar av att bygga.
Och framhöll den saken till kvinnan som satt bredvid honom.
Kanske lite i en påkommen lust att framhålla mäns överlägsenhet över kvinnor.
Han kunde ibland bli sådan.
Nåja, svarade hon - kvinnor kan åstadkomma barn.
Lite senare läste han några rader som fick honom fundersam:
Hur ser dina medievanor ut annars?
– De är ganska konventionella. Tidningar på skärm. På söndagskvällarna lyssnar jag på ”Kalejdoskop” i P2 som presenterar oväntad musik från hela världen och från alla tider – och med gäster som vet vad de talar om.
Det var de sista orden där som påverkade honom "Gäster som vet vad de talar om".
Sådana gäster skulle jag också vilja få, tänkte han, men förstod också att det var orsaken till att han aldrig hade några gäster.
Av den sorten…
De som vill prata om annat än det vardagliga i deras liv.
Som att Förstaklassvagnar borde gå fortare än andraklassvagnar.
med en förvånad uppsyn - över denna nuvarande orättvisa - som en ko som har tuggat på konstgräs.
Och varför all denna pessimism - frågade han sig själv.
Det är ju som att se på livet som en sexuellt överförd företeelse med 100 procent dödlighet.
Symbolhandlingar - tänkte han och kände ett litet stråk av olust passera.
Men kunde inte låta bli att undra över varför så många människor ( i alla fall svenskar - lade han till för sig själv) gillar att delta i symbolhandlingar som för det mesta inte betyder något.
I alla fall om man förväntar sig att symbolhandlingen ska leda till någon slags förändring, funderade han för sig själv, eftersom han från media just blivit informerad om att nu på lördag 20.30 är det Earth hour.
Under en timme förväntas vi (?) då att släcka ner våra lampor där hemma
i bostaden.
Och han har fått veta att kommunen kommer att delta - genom att släcka ner Slottet den timmen.
Han försöker förstå - varför.
Och känner plötsligt en gnutta lust av att få veta varför kommunen har bestämt sig för att delta i symbolhandlingen.
Vem ligger bakom det beslutet?
Kommunfullmäktige?
Var beslutet i så fall "enhälligt?"
För handlingen leder ju inte till någon verklig förändring.
Varken beteendemässigt eller klimatpolitiskt märkbart.
(Som så många andra symbolmarkeringar som kommuner deltar i, tänker han också med en liten suck)
När den här timmen är över återgår ju livet hos medborgarna till den elintensiva tillvaro de allra flesta av oss lever i och uppskattar.
Symbolhandlingar är betydelsefulla för många berättar svågern - psykologen.
"Det kan till exempel handla om att delta i ett Pridetåg - eller som nu på lördag - Earth Hour - att släcka lamporna och visa grannarna att du tar ansvar.
Det handlar om att skapa en vi-känsla, en delaktighet i en grupps beteenden. Eftersom människan är en gruppvarelse, en av naturens allra mest sociala arter, söker hon att vara del av ett sammanhang.
Han föll i grubblerier - där två frågor på något sätt pressade honom.
Först - varför i himmelens namn skulle han bekymra sig över att visa grannarna någonting?
Efter en stund pockade nästa fråga på svar - om jag nu släcker ner en timme vad är det mitt då tänkta ansvarsvisande visar att jag tar ansvar för?
Kan det vara så att jag därmed skulle visa grannarna (?) att jag på så sätt framför ett offentligt missnöje över andras slöseri med el?
Han kom inte på några svar han blev nöjd med - men anade efter en stund att det hela på något sätt snart skulle hamna hos - klimatet - där de slösaktiga gjorde som de gjorde - utan att ta minsta hänsyn att deras el givetvis producerades av kraftigt miljöpåverkande kolkraftverk…
Han lutade sig sakta tillbaka i stolen - starkt nöjd över att den el han förbrukar är beställd hos Vattenfall med förbehållet - bara från kärnkraftverk…
Och gladdes också över att hans gener - tydligen inte - hade fått just någon större längtan att tillhöra "ett sammanhang".
I alla fall inte när det gäller symbolhandlingar.
Om det nu inte gäller en ny duschkabin…
Kobror? Svaret skulle in på fyra bokstäver.
Han löste korsord och förargades över att inte kunna svaret.
Han visste väl för f-n allt om kobror - en av jordens mest giftiga ormar som dödar en så där 20-tusen personer i Indien varje år.
Och att kobrorna tillhör familjen giftsnokar.
Bits? Nä - det passade inte in för svaret skulle sluta med bokstaven r.
Kobror?
Men så jävla enkelt!
Här hade han suttit - som vilken annan vanlig okunnig svensk läsare som helst - som just inte förstått - inte sett - vad orden de läste egentligen sade.
Ko-bror…
Han slöt ögonen och lät tankarna gå som de ville.
Han kom att tänka på sina medmänniskor - och de här orden:
Alla människor har ett erfarenhetsbaserat förnuft. Vi måste dagligen avgöra om de hot vi står inför är verkliga, om de lösningar vi erbjuds kommer att göra någon nytta och om de problem vi får höra eller läser om, faktiskt är verkliga och inte pseudoproblem.
Alla tvingas vi avgöra vilka av våra uppfattningar som är grundade i verkligheten och vilka som är falska, antingen de nu har lurats på oss eller att de skapats av våra egna rädslor, drömmar och förhoppningar.
Att skilja verklighet från fantasi och sanning från lögn och propaganda är en evig uppgift där rädsla och längtan hotar att fördunkla det klara tänkandet.
Vetenskap är en systematisering och utveckling av förnuftet, med sanningen som ledstjärna.
Förnuftet, vetenskapen och sanningen har tre fiender: känslorna, religionen och ideologierna.
Jo, tänkte han - för som någon sagt - de religiösa klimataktivisterna tror att de vet allt, men sanningen är att vi har att göra med otroligt komplexa, föränderliga system.
De som är säkra både på klimatkrisen och vad mänskligheten måste göra, visar inte upp sin förkrossande överlägsna kunskap utan sin personlighetstyp och sitt trossystem.
Klimat- och miljöaktivismen är i dag djupt religiös och klimatvetenskapen lika djupt politiserad.
Om han inte hade vetat att alkohol kan vara grunden till att man får gikt så hade han unnat sig ett glas whisky.
Men det får bli först nästa vecka, tänkte han…
Öppnade ögonen och grep tag i boken han just höll på att läsa om.
Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit.
En sådan gudabenådad berättare, mumlade han till sig själv…
De stelopererades hambo
Det var just de orden som kom för honom. Så märkligt tänkte han där han satt och småfunderade över tillvaron - just i den här stunden - om skolorna i Vingåker. Och om de 31 lokala politikerna i kommunfullmäktige som hanterar den frågan.
(Hur man nu kan få för sig att vilja bli en av dem, tänkte han och konstaterade att ha inte alls var en sådan. Men tur att de finns tänkte han också)
Men konstaterade lite senare förvånat att han just inte visste någonting alls om de övriga människor som torde finns med där - bakom kulisserna som man brukar säga det. De - som gör jobbet. Rektorerna och lärarna och kanske några till som han inte kände till något om.
Märkligt att man aldrig hör något från dem i Kuriren.
Nå, i Kuriren läser han att det är "stökigt, rent av bråkigt" i Slottsskolan.
Tidningen har i artiklar berättat att - det är stökigt på Slottsskolan.
"Just nu handlar det mer om att fostra våra elever i årskurs sju än att undervisa dem", säger rektor Magnus Karlsson.
Läser att Ing-Mari Frössevi (C) som är ordförande i barn- och utbildningsnämnden säger i tidningen:
– Det är en sorg att inte alla elever upplever att skolan är en arbetsplats för lärande där alla kan känna trygghet, arbetsro och glädje.
Men säger också att:
Trygghet och arbetsro är grunden för lärande. Därför har barn- och utbildningsnämnden fört in detta som centrala punkter i nämndplanen.
Jaha! Och varför har det då inte införts i våra skolor?
Han vet inte - men anar att styrningen från t ex Skolverket - och alla dess märkliga pedagoger - och deras "Det får man inte" finns med bland svaren.
Och de orden förde fram en syrlig tankekommentar kring att han under gårdagen vid en återresa från Katrineholm till Vingåker fann att båda körbanorna i Baggetorps centrum var helt blockerade på grund av en reparation av något slag.
Nu är verkligheten sådan - att där vid avstängningen - finns en avfart till en busshållplats som (starkt) förbjuder infart där - för andra än just bussar.
Men när verkligheten drabbar en - kan det bli så att man blir tvungen att göra något förbjudet för att lösa ett uppkommet problem.
Som att all trafik där fick ledas genom busshållplatsen.
Fungerade utan problem.
F-n vet, tänkte han, om det hade varit en pedagog från Skolverket som fått uppgiften att sköta förbifarten så hade inget sådant skett utan att han hade högst troligt hänvisats att ta vägen 2 mil över Marmorbyn för att nå Vingåker.
Är något förbjudet så är det.
I alla fall i skolans värld…