"Citerat"…                                     

Emellanåt får jag en lust att "citera" vad andra skriver - då jag finner att det de skriver väcker små "känslor" inom mig.
Vilket i sin tur väcker en slags skrivlust hos mig själv.

Jag kan dock inte minnas att något jag läst väckt upp - den i Sverige väl spridda känslan "tycka synd om" - men nog drabbades jag allt av en liten gnutta av sådant när jag i Kuriren läste  en insändare som bl a framförde:

"Under en längre tid har jag känt mig mycket besviken och bekymrad över Katrineholms-Kurirens allt magrare och magrare innehåll med lokalt innehåll.
Tvärtom vad KK påstår i sin marknadsföring – att finnas till för invånarna på orten.

Det är ganska längesen nu - som tidningsinnehållet mer och mer började att likna en länstidnings, men nu domineras papperstidningen av hela uppslag med nostalgifoton, jättelika bilder som tar upp en halv tidningssida, köpta artiklar som kan läsas i varje lokaltidning i Sverige och flera sidor av allmängiltiga reportage om mat, kultur och resor.

Förvisso ett intressant innehåll i sig, men inte i en lokaltidning som påstår sig bevaka lokala nyheter för sin läsare.

Är det då brist på nyheter, saker som händer lokalt – ja, då förstås förutom sportevenemang ner på korpnivå?! Nej, det händer massor av intressanta saker lokalt, det är bara det att vi inte får möjlighet läsa om det i KK."

Du som tidigare följt vad jag skriver vet ju att jag då berättat att jag i nästan hela mitt vuxna (jobb)liv (1967-2013) verkat inom tidningsbranschen - både som redaktör för andras tidningar - de sista 30 åren med egna ägda tidningar.

Eftersom bakgrunden till det här inlägget handlar om Katrineholms-Kuriren vill jag förtydliga att min tid inom tidningsbranschen helt bygger på branschtidningar - med månadsutgivning.

En lugnare tillvaro än för dem som ska åstadkomma dagliga utgåvor.

Om vi då ska återkomma till Kuriren och min "tycka-synd om-känsla" så bygger den på lite olika saker. Den första är att jag är glad över att min "tidnings-makar tid" var då när ingen ännu kommit på att ge ut digitala tidningar. Papperstidningar var det som då gällde - vilket gjorde att det inte fanns just någon annan konkurrens än från andra tidningskollegor.

Dagens tidningar kämpar mot en starkt växande konkurrens - från allt detta som erbjuds från internet. Digitaltidningar, alternativa media, bloggar Facebook, hemsidor - och annat som gör det svårt för lokaltidningar att överleva.

Annonsörerna erbjuds så många andra möjligheter att nå ut med sina erbjudanden vilket tär på lokaltidningarnas annonsintäkter som minskar.

Om då även tidningens upplaga minskar (som för Kuriren - som tappat 200 prenumeranter under 2023) blir det kännbart för mindre ortstidningar att få ekonomi på sin utgivning. Och man måste börja "spara".
(Upplagan för 2023 är 7700 exemplar varav 1400 är digital upplaga)

Inte minst då på personalen. När jag 2012 blev Vingåkersbo hade Kuriren lokalredaktörer i Vingåker och Flen. Så icke idag. Redaktionen i Katrineholm har också minskat.
Vilket också påverkat min "tycka synd om känsla".
Nästan lika mycket som jag upplevde (som spårvagnsförare) när den trafiken i Stockholm lades ner 1967.


Kurirens chefredaktör, Ida Lithell, svarar insändarskribenten med bl dessa rader:

"Du har helt rätt i att papperstidningen har blivit allt tunnare med tiden. Den har krympt i takt med att vi har blivit färre på redaktionen, och vi har blivit färre i takt med de ekonomiska förutsättningarna.
Så utvecklingen är helt naturlig, vilket är både beklagligt och problematiskt med tanke på vårt viktiga demokratiska uppdrag. 

I en tuff mediebransch med stora utmaningar för annonsaffären är antalet prenumeranter avgörande för hur stor reporterstyrkan kan vara.
I dag har vi sju reportrar på plats, plus en sportredaktör och en ledarskribent.
Dessa jobbar enkom med lokalt material, och de jobbar stenhårt."


Sådant framkallar ett starkt vemod inom mig - för jag minns så tydligt - hur det var när jag 1976 blev erbjuden jobbet som chefredaktör för tidningen Hundsport. Svenska Kennelklubbens medlemstidning.

Hundsport var då (1976) en 52-sidig A4-tidning (och precis som SKK) på dekis, tråkigare än långfredag på 1950-talet, en totalt humorlös, pekpinnig historia som prackade på läsarna innehåll om regler från myndigheter riktat till hundägarna - om nu inte artiklarna förmedlade en sömnframkallande text om vad SKK-styrelsen tragglade med - med en upplaga på 29-tusen exemplar.

Jag undrar vad Ida Lithell skulle tänka om jag berättar att Hundsports decembernummer år 1979 omfattade över 350 sidor - varav annonserna krävde platsutrymme motsvarande 202 sidor.
Vi var - med mig - fyra anställda på redaktionen i Stockholm plus anlitade ett mindre antal mycket duktiga frilansare.
TS-upplagan för 1979 - var 66.600 exemplar.
(idag 88.000)

Kennelklubben vadade i pengar - bara för att jag och medarbetarna åstadkommit en "annan slags tidning".

En liten enkel förändring bara - som att sluta vara pekpinnig - och i stället berätta för läsarna om "Hur mycket kul och trevligt det fanns att göra som hundägare".
Kryddat med humor - där texterna var skrivna i en "du-form".
Första året ökade upplagan med 9-tusen nya prenumeranter
(betalande medlemmar då) och så rullade det på.

Katrineholms-Kuriren kommer - vad jag förstår - aldrig att bli en särskilt lönsam tidning - om ens något.
Och jag vill heller inte tro annat än att det beror på tidningens inriktning.

Tiderna är annorlunda - men inte redaktionens (eller ägarens) tankar kring hur man gör en "annorlunda tidning". Efterlängtad av läsarna.
En som förstår att den inte alls är särskilt viktig - för demokratin.